aan

åååh, nu var det jobbiga bortgjort...nog för att det fortfarande är jobbigt, men alltid skönt efter begrvningen när allt är gjort. grät väl mest av alla, så jävla känslig. så fort jag såg kyrkan kom första tåren...men vad ska man göra. kan inte hjälpa att tårarna rullar ner för kinderna. men allt i kyrkan var så lugnt och fint, sådär att man bara grät av att se allting, sen när prästen började prata, klockorna ringa och orgeln spel - ah då gick det bara inte att hålla inne tårarna längre. chokade mig själv också genom att typ hålla ett tal mitt i alltihopa framme vid kistan innan jag lämnade ifrån mig rosen. allting blev så impulsivt - inte skulle jag säga nåt, trodde jag inte ens skulle kunna kläcka fram ett "vila i fred". men joda, helt plötsligt började jag babbla...som om gud pratade genom mig. jag vet inte vad som hände...snacka om att det kom från hjärtat. ååh, börjar typ gråta nu nä jag bara tänker på allting...Det var verkligen inte förväntat att jag skulle börja hålla nåt tal, alla tittade bara på mig och efteråt sa alla att jag varit så duktig och stark. såhär i efterhand ångrar jag ingenting, och det kändes så skönt i efterhand - som om allt lättades från mitt hjärta, har haft sån ångest sen hon dog att jag inte hälsat på nå ofta och att jag inte fick vara närvarande de sista timmarna. men det var som om orden jag sa där framme vid kistan förklarade exakt hur jag kände och som om jag belv "förlåten" ah, det går inte att förklara,men jag känner mig 10 kg lättare! stenen i hjärtat ligger inte längre kvar.

"...det gäller att se till de dagar vi haft, inte på de vi en dag kunnat få..."

"I can't stop, I can't stop the tears from falling"

tack för att du bryr dig*

L0ve