Guldfisken
Vill berätta för dig att jag tycker att du är magisk. Går det?
”Skriv som du brukar”. ”Om vanliga saker. Sådant du funderar på. Från en tjejs perspektiv”. Kalas. Så nu ska jag stå till svars för alla tjejers åsikter? Den svenske universaltjejen. Ni kan kalla mig ”hon”. Jag får stå för allt pantat tjejer gör. Och inte gör.
Det känns lite obekvämt, men vad fan, är det någon som ska klara av det så är det jag. Jag är ju trots allt själv tjej och har varit det i dryga 18 år. Så det här ska inte vara något problem, eller? Visst, jag kan vara den där sportsligt snygga tjejen du stöter på i gymmet varje tisdagseftermiddag. Eller hon du gärna springer brevid på löpbandet. Eller vem som helst. Grannen. Hon som ligger halvt avklädd på gräsmatten en varm och solig sommardag. Hon som sommarjobbar, som inte vågar titta dig i ögonen. Eller är det kanske du som inte vågar titta henne i ögonen? Så tror jag att det är. Jag har alltid märkt hur du tittar på mig i smyg. Varför säger du inte hej? Jag vet ju att du vill. Den tjejen kan jag vara. Jag får väl också vara tjejen som är en jävla skitstövel. Tjejen som aldrig ringde efter den där gången. Fast hon lovade och viskade ljuva ord i ditt öra. Den tjejen får jag lov att vara. Jag kan vara tjejen du blev kär i den där veckan. Hon som visade dig runt i stan, hon som var tränad, solbränd, men ganska kort. Som hånglade upp dig ute på stranden när vi fått i oss för mycket dricka. Henne kan jag också vara. För någonstans har jag varit de här tjejerna, i livet eller i drömmar, dina eller mina.
Att spela rollen som den populäraste tjejen i plugget kan bli skoj och tufft, men jag ger det gärna en chans. Jag gick trots allt i en pluggig klass, så något har jag väl lärt mig. Att plugga. Om något. Mina vänner raggade på killar, medan jag blev vän med dem. Med er. Jag kommer ihåg hur jag tittade på er när ni tittade på dem, när jag mest av allt ville att ni skulle titta på mig. Jag var kär i dig, trots allt berättade du för mig att du undrade om jag kunde hjäpla dig att få min bästa vän. Inga problem, sa jag, eftersom att det åtminståne betydde att jag fick prata med dig.
När jag sedan faktiskt blev tjejen som fick grabbarna blev jag så förvånad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. När du inte stötte på min kompis utan på mig. När jag vände mig om för att kolla om det stod någon bakom mig. Men nej, det var MIG du ville ha. När jag var den du ville ha om så bara för en kväll. En natt. Den tjejen har jag också varit.
Faktum är att jag fortfarande är den tjejen, den som tvekar, men det får du inte berätta för någon. För om ni killar vet det, så betyder det ju att ni har ett ännu större övertag. Och det går ju inte. Om inte du skickar ett sms till mig så kan ju inte jag skicka ett till dig. Det spelar ingen roll om jag vill skicka ett till dig för att säga att du är helt jävla magnifik, det går bara inte. Reglerna säger att jag måste vänta tills du har svarat. Reglerna säger att jag inte kan tala om för dig att du är speciell om inte du antyder för mig att du är lite intresserad du också.
Jag är tjej, jag kan reglerna. Jag har aldrig gillat dem, men regelboken säger klart och tydligt att man inte får verka intresserad, och då är det väl lika bra att följa med. Eller? Går det bra om jag är tjejen som faktiskt aldrig fattat de där reglerna? Om jag är tjejen som faktiskt skickar dig ett sms två minuter efter att vi setts bara för att jag vill. Jag vill berätta för dig att jag tycker du är helt magisk. Går det? Kan jag få vara den tjejen? Jag hoppas det, för henne känner jag jättebra. Hon har hamnat i rejäla problem för att hon är precis så där framfusig, men hon måste vara sådan. Hon är sådan. Så om ni vill att jag ska vara den tjejen är jag tacksam.
Jag kan vara tjejen som väntar två dagar med att skicka ett sms. Ett kort, tråkigt jävla sms som inte avslöjar någonting. Vill ni så får jag väl vara den tjejen också. Jag får ge det en chans även om jag inte riktigt tycker om henne. Men eftersom jag nu tagit på mig rollen som den svenske tjejen så har jag inte så mycket att välja på. Eventuellt kan jag vara tjejen du bjöd ut, tåflörtade med i matsalen, gick hand i hand långt in sent på natten med. Hon du drömmer om på nätterna och hon som är den första du tänker på då du vaknar. Hon vill jag vara. Kanske är det min röst du hör i andra sidan av telefonen. Skrattet som bryter tystnaden, det kanske är mitt.
Kanske var det just våra läppar som möttes den där varma sommarnatten? Vem vill du att jag ska vara? Tjejen du spanar in, hon i paralellklassen, snyggingen i skidbacken? Hon som ständigt utmanar ödet för en flört? Hon som du myser med i soffan? Jag kan var dem allihop.
Det du inte vet är att jag är tjejen som spanar på dig bakom solbrillorna, när du går förbi och spänner dig på stranden. Vem vet om det är min rumpa du noga studerar i bankomatkön? Tjejen är jag, som i smyg fotograferar, eller hon som pedant fixar och donar med allt. Vem vet om jag är den första tjejen du möter efter det här? Den tjejen kan jag gärna vara. Hon vill jag vara.
Jag kan vara dem allihop. För är det något jag lärt mig genom att bo med er, vara småförälskad i er, skitförbannad på er och oerhört jävla frustrerad på er så är det det. Jag kan vara den tjejen. Jag har varit den tjejen. Jag är den tjejen. Den enda tjejen jag aldrig någonsin kommer kunna vara, är tjejen som förstår sig på er.
Sorry.
Den tjejen finns inte.
”Skriv som du brukar”. ”Om vanliga saker. Sådant du funderar på. Från en tjejs perspektiv”. Kalas. Så nu ska jag stå till svars för alla tjejers åsikter? Den svenske universaltjejen. Ni kan kalla mig ”hon”. Jag får stå för allt pantat tjejer gör. Och inte gör.
Det känns lite obekvämt, men vad fan, är det någon som ska klara av det så är det jag. Jag är ju trots allt själv tjej och har varit det i dryga 18 år. Så det här ska inte vara något problem, eller? Visst, jag kan vara den där sportsligt snygga tjejen du stöter på i gymmet varje tisdagseftermiddag. Eller hon du gärna springer brevid på löpbandet. Eller vem som helst. Grannen. Hon som ligger halvt avklädd på gräsmatten en varm och solig sommardag. Hon som sommarjobbar, som inte vågar titta dig i ögonen. Eller är det kanske du som inte vågar titta henne i ögonen? Så tror jag att det är. Jag har alltid märkt hur du tittar på mig i smyg. Varför säger du inte hej? Jag vet ju att du vill. Den tjejen kan jag vara. Jag får väl också vara tjejen som är en jävla skitstövel. Tjejen som aldrig ringde efter den där gången. Fast hon lovade och viskade ljuva ord i ditt öra. Den tjejen får jag lov att vara. Jag kan vara tjejen du blev kär i den där veckan. Hon som visade dig runt i stan, hon som var tränad, solbränd, men ganska kort. Som hånglade upp dig ute på stranden när vi fått i oss för mycket dricka. Henne kan jag också vara. För någonstans har jag varit de här tjejerna, i livet eller i drömmar, dina eller mina.
Att spela rollen som den populäraste tjejen i plugget kan bli skoj och tufft, men jag ger det gärna en chans. Jag gick trots allt i en pluggig klass, så något har jag väl lärt mig. Att plugga. Om något. Mina vänner raggade på killar, medan jag blev vän med dem. Med er. Jag kommer ihåg hur jag tittade på er när ni tittade på dem, när jag mest av allt ville att ni skulle titta på mig. Jag var kär i dig, trots allt berättade du för mig att du undrade om jag kunde hjäpla dig att få min bästa vän. Inga problem, sa jag, eftersom att det åtminståne betydde att jag fick prata med dig.
När jag sedan faktiskt blev tjejen som fick grabbarna blev jag så förvånad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. När du inte stötte på min kompis utan på mig. När jag vände mig om för att kolla om det stod någon bakom mig. Men nej, det var MIG du ville ha. När jag var den du ville ha om så bara för en kväll. En natt. Den tjejen har jag också varit.
Faktum är att jag fortfarande är den tjejen, den som tvekar, men det får du inte berätta för någon. För om ni killar vet det, så betyder det ju att ni har ett ännu större övertag. Och det går ju inte. Om inte du skickar ett sms till mig så kan ju inte jag skicka ett till dig. Det spelar ingen roll om jag vill skicka ett till dig för att säga att du är helt jävla magnifik, det går bara inte. Reglerna säger att jag måste vänta tills du har svarat. Reglerna säger att jag inte kan tala om för dig att du är speciell om inte du antyder för mig att du är lite intresserad du också.
Jag är tjej, jag kan reglerna. Jag har aldrig gillat dem, men regelboken säger klart och tydligt att man inte får verka intresserad, och då är det väl lika bra att följa med. Eller? Går det bra om jag är tjejen som faktiskt aldrig fattat de där reglerna? Om jag är tjejen som faktiskt skickar dig ett sms två minuter efter att vi setts bara för att jag vill. Jag vill berätta för dig att jag tycker du är helt magisk. Går det? Kan jag få vara den tjejen? Jag hoppas det, för henne känner jag jättebra. Hon har hamnat i rejäla problem för att hon är precis så där framfusig, men hon måste vara sådan. Hon är sådan. Så om ni vill att jag ska vara den tjejen är jag tacksam.
Jag kan vara tjejen som väntar två dagar med att skicka ett sms. Ett kort, tråkigt jävla sms som inte avslöjar någonting. Vill ni så får jag väl vara den tjejen också. Jag får ge det en chans även om jag inte riktigt tycker om henne. Men eftersom jag nu tagit på mig rollen som den svenske tjejen så har jag inte så mycket att välja på. Eventuellt kan jag vara tjejen du bjöd ut, tåflörtade med i matsalen, gick hand i hand långt in sent på natten med. Hon du drömmer om på nätterna och hon som är den första du tänker på då du vaknar. Hon vill jag vara. Kanske är det min röst du hör i andra sidan av telefonen. Skrattet som bryter tystnaden, det kanske är mitt.
Kanske var det just våra läppar som möttes den där varma sommarnatten? Vem vill du att jag ska vara? Tjejen du spanar in, hon i paralellklassen, snyggingen i skidbacken? Hon som ständigt utmanar ödet för en flört? Hon som du myser med i soffan? Jag kan var dem allihop.
Det du inte vet är att jag är tjejen som spanar på dig bakom solbrillorna, när du går förbi och spänner dig på stranden. Vem vet om det är min rumpa du noga studerar i bankomatkön? Tjejen är jag, som i smyg fotograferar, eller hon som pedant fixar och donar med allt. Vem vet om jag är den första tjejen du möter efter det här? Den tjejen kan jag gärna vara. Hon vill jag vara.
Jag kan vara dem allihop. För är det något jag lärt mig genom att bo med er, vara småförälskad i er, skitförbannad på er och oerhört jävla frustrerad på er så är det det. Jag kan vara den tjejen. Jag har varit den tjejen. Jag är den tjejen. Den enda tjejen jag aldrig någonsin kommer kunna vara, är tjejen som förstår sig på er.
Sorry.
Den tjejen finns inte.
Kommentarer
Trackback